Det kallas CCS, Carbon Capture and Storage, idén att avskilja koldioxiden från världens fossila utsläppskällor och lagra den i underjorden.
För några år sen var tilltron till tekniken stor. CCS skulle lösa knuten att minska utsläppen i en starkt fossilberoende värld. Med hjälp av CCS skulle världen som en övergångslösning kunna fortsätta elda med kol och fossila bränslen och ändå minska utsläppen.
Enligt de officiella planerna skulle en rad fullskaliga demonstrationsanläggningar för CCS invigas inom kort. 2020 skulle CCS slå igenom kommersiellt med ett hundratal anläggningar världen över. Och 2050 skulle CCS finnas på tusentals fossileldade kraftverk världen över.
”Helt orealistiskt”
– Det framstår idag som helt orealistiskt. Utvecklingen är minst 5-10 år försenad, berättar en frustrerad Filip Johnson, professor i uthålliga energisystem vid Chalmers, som studerat CCS-tekniken under många år.
– Jag tror att det har funnits en övertro kring hur enkelt och snabbt det går att skala upp och implementera en sån här teknologi, konstaterar Bjørn-Erik Haugan vid den norska myndigheten för koldioxidlagring, Gassnova.
Anledningen till att utvecklingen stannat upp anses många. Men två faktorer är tydliga: Allmän opinion och ekonomi. I EU har en rad projekt lagts på is sedan planerna på koldioxidlager stött på lokalt motstånd – bland annat svenska Vattenfalls planer på en världsledande demonstrationsanläggning intill ett av sina brunkolsverk i Tyskland. Samtidigt har finans- och eurokrisen förpassat klimatfrågan i bakvattnet. Offentliga satsningar på CCS har strypts samtidigt som den handel med utsläppsrätter som skulle satt ett pris på koldioxidutsläpp havererat.
Politikerna avgör satsningarna
– Utvecklingen av CCS drivs ytterst av klimatpolitik. Anser man inte att klimatfrågan är viktig så satsas heller inget på CCS, konstaterar Markus Wråke vid internationella energiorganet IEA.
Men samtidigt som utvecklingen bromsats upp och satsningarna frusit inne beskriv CCS alltjämt som framtida klimaträddare.
Bland klimatforskarna betraktas i själva verket CCS och koldioxidlagring i någon form som alltmer oundgängligt för att kunna undvika allvarliga klimatförändringar. Utsläppen i världen fortsätter att växa i oförminskad takt – samtidigt som de egentligen borde börja minska inom ett fåtal år. I den kommande mastodontrapporten från FN:s klimatpanel IPCC hoppas forskarna alltmer på koldioxidlagring som en räddningsplanka för att i framtiden kunna suga koldioxid ur atmosfären, lagra den i underjorden, och på så sätt i efterhand minska alltför höga koldioxidhalter i atmosfären.´
Nyckeln i Sveriges klimatplaner
Och i politikernas planer utgår man från att tekniken skall finnas där som en framtida klimaträddare. I underlaget till Sveriges färdplan mot klimatneutralitet och nollutsläpp 2050 utgör storskalig CCS en nyckel för att utradera den svenska industrins utsläpp. Samtidigt som teknikutvecklingen i dagsläget alltså är grovt försenad – och de faktiska politiska satsningarna här och nu lyser med sin frånvaro.
– Jag skulle vilja säga att det inte finns någon tydlig svensk satsning på CCS. För industrins del finns det helt enkelt ingen ekonomi i det, konstaterar Svante Söderholm på Energimyndigheten.
Men hur skall man isåfall komma härifrån till storskalig CCS som om 25 år?
– Det kan jag inte svara på. Det är en fråga som bör riktas till politikerna. I Sverige och EU, menar Svante Söderholm.
Se hela reportaget om CCS och koldioxidlagring i Vetenskapens värld i SVT2 kl 20.00 ikväll, där vi bland annat besöker Vattenfalls pilotanläggning i Schwarze Pumpe, lokalbefolkningen i den lilla tyska orten som sa nej till koldioxidlagring och Norges nyinvigda CCS-center i Mongstad utanför Bergen, där stora förhoppningar alltjämt ställs till tekniken.
Diskutera gärna på twitter: #climatemonday